Konstens bevingade väsen

Titeln på en av mina stora målningar, UPPROR OCH KÄRLEK, är lånade, fast omvända ord från Ebbas Gröns album KÄRLEK OCH UPPROR. Upproret som en kärlek till det som ska komma. Att våga förändra sitt liv och sitt språk. Med hjälp av konstens poetiska vingar lever jag, tänker jag, drömmer jag och kämpar och förändras jag. Och genom konsten SER jag…. betraktar min omgivning med konstens ögon. När jag ser molnen på himlavalvet så gör jag det genom den romantiske målaren Constables målade moln. Och när jag ser människokroppar röra sig så gör jag det genom Tintorettos målning av paradiset eller Hieronymus Boschs figurationer. När jag BEVÄPNAR MIG MED VINGAR så gör jag det med Wim Wenders film Himmel över Berlin som ett muskelminne i fingrarna. Filmens visuella kraft och tanken att på någon som man inte ser, går vid ens sida . Konsten som en parallell verklighet och ett vapen att hantera livet. Jag litar på att bilderna i slutänden av en arbetprocessen tillsammans ska ge varandra ett sammanhang. Modet och uppfinningsrikedomen, färgen och visualiteten binder samman...

Bilderna måste ges tid. Jag vill vara i dem och umgås med dem och leva mitt liv med dem. Att vända och vrida på alla bildelement. Att sammanfoga dem och sen bända isär dem, för att sedan återigen sätta ihop dem igen, fast på ett annat sätt. Alla formuleringsfrågor som man tampas med under arbetets gång: Hur ska färgen vara? Tät, tunn, beskrivande, rytmisk, poetisk eller bara färg i sig. Och hur är musikaliteten i bilden? Punkig-jazzig-klassisk-symfonisk-kammarmusik….Och hur ska rumsligheten vara? Komplex eller enkel, linjär eller sekventiell. Ska jag bjuda in betraktaren genom en stor och tydlig port eller ska jag låta den leta efter ingången? Hur vill jag att betraktarens blick ska vandra? Denna språkprocess blir slutligen bildens egentliga innehåll.

Jag hänvisar gärna till den tyska filosofen hans Georg Gadamer när han beskriver konsten som språk och som del av en lång och fortfarande levande tradition. All slags konstupplevelse är färgad av det stora antal av konventioner som människan bär på. Den som står inför ett konstverk är inget blankt blad. Gadamer går ett steg längre i detta tankespår ochsäger att ”igenkänningens glädje snarare består i att man känner igen mer än man redan kände”. Man inser något. Denna insikt består enligt Gadamer av en väsens-insikt om konstverkets egna väsen. Detta väsen, konstverkets sätt att vara, kan liknas vid ett spel och lek. För att konsten ska veckla ut sin mening måste betraktaren vara beredd att delta. I detta spel nedläggs ett heligt allvar av den somspelar. Den som inte tar spelet på allvar förstör det och konsten upphör att äga rum. Spelet är en skapande aktivitet för den som spelar i en spelprocess av en växlande mångfald. ”Konstspelet” är enfråga om att dröja sig kvar inför de djupare mänskliga frågorna. Detta skiljer konsten från att ha ett ärende av ”upplevelse” eller underhållning. Betraktandet hör till verket, men ingen av de två aktörerna, varken konstnären eller publiken står över verket. Som betraktare måste man fråga efter konstverkets egentliga sätt att vara, för konsten har ett eget väsen, som står fritt i förhållande till densom spelar. Konsten står på så sätt i kunskapens tjänst. Förståelsen av ett konstverk är beroende av betraktarens kunskap om den gestaltade meningen, jämförbar med den bibliska kunskapen som människor i de tidig moderna kulturerna hade inför de heliga bilderna.

 

Bo Ljung Copyright © 2019